Sveriges statsheraldiker Davor Zovko som är bosatt i Eskilstuna berättade om heraldiska vapen.
Denna onsdag hade vi finbesök av Sveriges stadsheraldiker  Davor Zovko som berättade om sitt arbete och gav oss inblick i heraldikens spännande värld. På ett lättsamt sätt berättade han om vikten av krigiska symboler och hur de utvecklats under över tusen år. 
 
Heraldik är förknippat med krig, förklarade Davor Zovko. När hjälmar blev modernt under medeltiden behövdes det något som visade vem personen var för att undvika risken att döda sina egna. Skölden och rocken i de dåtida stridsutrustningarna var de platser där man kunde visa vem man var. Det gällde att märket var tydligt och kunde ses på långt håll. Ett vitt kors på en mörk yta till exempel. Det fanns bara två metaller att använda, guld och silver och tre eller fyra olika färger på tyget. Sen kom estetiken in och man började rita in vapen i stora vapenböcker. Har man en gång antagit ett märke får man inte byta det. 
 
Anledningen var enkel förklarade Davor. Om jag lärt mig att det här märket betyder att det är min vän så måste det stämma över tid. Märken började gå i arv och den 10 juni 1128 föddes heraldiken. Då kom den första skölden. Den äldsta sköldboken som hittats var från 1400-talet men nya fynd har gjorts och de är från 1300-talet. 
 
När krutet uppfanns på 1500-talet blev märken på vapensköldar överflödigt och det blev istället viktigt med pappersheraldik. Alla med anor ville ha ett vapen och de heraldiska märkena blev mer komplicerade. Borgare ville ha vapenstämplar som de kunde använda på sina produkter, som ostar, vinflaskor etc.
 
Ett fullständigt vapen ska ha sköld och hjälmprydnad i sig. Det finns många regler kring hur ett heraldiskt vapen får se ut. Finns det en krona i vapnet är det ett adligt vapen till exempel och friherrar fick ha sköldhållare och två hjälmar. Grevar fick ha tre sköldhållare i sina vapen osv. 
 
Man började tillverka talande vapen. Släkten Lönnborg hade lönnlöv och en borg i sitt vapen. Man började göra vapensköldar där två släkters vapen fanns i vapenskölden. När en man och en kvinna från anrika familjer gifte sig fanns båda släkternas vapen på deras vapensköldar. 
 
Davor Zovko berättade också att titeln riksheraldiker infördes 1734 och togs bort 1953. Ursprungligen var det Gustav II som ville införa riksheraldiker som ett ämbete men 1953 bestämdes att det inte längre skulle vara en egen myndighet och då ändrades titeln till statsheraldiker. Staben består av tre personer; Davor som är statsheraldiker samt en biträdande statsheraldiker och en registrator. Arbetsuppgiften är bland annat att skydda statssymbolen från missbruk, att komponera vapen för nya myndigheter, sprida kunskap om heraldik, att representera staten,  behandla remisser om nya varumärken med heraldik och mycket mer. 
 
Ordnarna sköts av kungen (KMO) och det finns en förening som har hand om släktvapen och sockenvapen; Svenska heraldiska föreningen.